Hemma...?
Dag 182,
Eftersom jag har hundra saker att göra här i Umeå i min lägenhet, och även fullt upp med att träffa såväl vänner som familjemedlemmar, så får det här bli ett så kort och koncist blogginlägg som jag bara förmår (dock med min skrivkonst lär det bli svårt att hålla allting inne). Jag hade egentligen planerat ett ännu kortare redan igår kväll - efter att ha fått skjuts av brorsan, men tiden rann iväg när jag började packa upp resväskor, få i mig kvällsfika och feja runt i lägenheten.
Typ ett "Hemma, trött, upptagen, godnatt" med lite flygplans- samt flygplatsbilder.
Men nu är jag då hemma. Eller är jag det? "Tadaima" (jag är hemma/här är jag nu) tänkte jag redan kl 17 svensk tid igår när flygplanet tog mark i Stockholm och det blev en verbal repris på ordet när jag slutligen landade i Umeå.
Hemma i lägenheten var allt sig likt. Området Ålidhem likaså. Det bisarra var att när jag vandrade den sedvanliga leden mot ICA Supermarket för att fylla upp kylskåpet med nödvändigheter, så var det som om jag aldrig varit borta - tiden hade bara stått stilla. Allt var sig likt här och det kändes kusligt "bekvämt" eller snarare vardagligt att gå här igen.
Ändå tänkte jag en lustig tanke när jag hastigt klampade omkring i lägenheten med väskor och ytterkläder, utan att ägna alltför mycket eftertanke åt hur jag fortfarande hade mina skor på mig:
"Jag är ju ändå inte hemma..."
Meningen passerade genom huvudet på bara en sekund men det var tillräckligt. Jag smålog och skrattade till för mig själv och undrade var det egentligen kom ifrån, road över hur mycket livet i Japan verkligen hade slagit rot i kroppen. Men det märkte jag ju redan i Peking samt Stockholm - de städer där jag mellanlandade; när mina tankar dels formulerade sig på japanska över minsta lilla grej, dels hur jag också svarade ett "hai" för att bekräfta eller "sumimasen" när jag bad om ursäkt för något.
Vad jag dock egentligen menade att tänka när jag smutsade ner mitt eget golv var "Jag ska ju ändå städa här lite senare eller imorgon". Så tokigt det kan bli, va? :P
Men hörni, jag bara pratar och pratar utan att komma med någon egentligen uppdatering om hur det har gått för mig att komma tillbaka till Sverige!
Och svaret är: alldeles utmärkt. Jag menar, jag sitter ju trots allt här och skriver ett inlägg nu, så det var ju kanske inte helt oväntat ändå :P Flygresan gick smidig, maten ombord var god, servicen bra och mellanlandningar samt incheckningar flöt på. Bortsett då från hur otroligt noggranna (snarare misstänksamma) de kinesiska säkerhetskontrollanterna var kontra de japanska samt svenska. Men det är ju också att räkna med i ett så pass styrt land. Att jag dessutom såg ut att bära på väldigt mycket grejer, när man väl delade upp allting på rullbandet, gav förstås inte ett superbra intryck.
Om vi backar lite lite i tiden till den sista kvällen när jag bodde på flygplatshotell, så kan jag säga att det var fantastiskt värt. För 800kr fick jag bo i följande rum:
Då ingick även en frukostbuffé som jag åt mig ordentligt mätt på och satt länge med, så kunde jag även få plats med såväl en kaffekopp som lite tillhörande fikabröd.
Väl hemma, ungefär 17 timmar senare, fick jag först och främst träffa brorsan eftersom han som sagt gav mig skjuts från flygplatsen. Med ombord i bilen var även en överlycklig mamma :) Hon hade såväl hembakat bröd som bullar och en del hemlagad mat med sig. Sådär som hon alltid gör, och jag är förstås alltid tacksam!
På plats i lägenheten började jag med att fylla upp kylskåpet med främst mejeriprodukter och det kändes så bra att kunna köpa fil igen. Jag var även nära att inhandla 1l drickyoghurt - som jag hade lust att bara hälla i mig på direkten. Men jag kunde ju inte bli alldeles skogstokig bara för att jag nu återvänt till just de norrländska skogarna. Det räckte med att tröttheten slog över totalt där runt 21-22 när jag väl närmade mig ett helt vaket dygn. Tacksamt nog stängde kroppen ändå av när jag väl lade mig att sova, efter att bland annat ha dammsugit lägenheten "bara för att få det gjort" och gått igenom en del av min jättelika posthög som väntade mig. Det är inte klokt så mycket man hinner få på "bara" ett halvår, fast vad annat är väl att vänta när till exempel klåparna på Arbetsförmedlingen skickat ut ett halvt dussin brev om hur jag "misskött mitt jobbsökande"... No shit sherlock, jag har varit utomlands och studerat - ni vet det där som jag faktiskt ringde och meddelade om en vecka innan avresa, samt även satt på erat lokalkontor och pratade om flera månader i förväg >_>
På Facebook har förstås kommentarerna samt meddelandena översvämmat mitt konto. Och det känns bra, det har ju varit roligt att känna sig saknad under den här tiden och nu känns det än roligare att vara önskad :) Det är som sagt fullt upp nu med att träffa alla i sin vänskapskrets, samt se hur staden har förändrats sedan senast - vilket faktiskt är en hel del eftersom Umeå just nu genomgår en stor förändring nu och har gjort så de senaste 2-3 åren. Mycket nyfiken på den nya, jättelika gallerian Utopia som slog upp portarna strax efter min avresa.
Vad känns då särskilt bra med att komma hem? Vad har jag saknat? Vad saknar jag redan nu från Japan?
Det är frågor som framförallt kommer att besvaras när det blir ett nytt Gaijin-avsnitt, ett extralångt sådant där jag pratar om såväl min sista tid i landet som min hemkomst :) Har man specifika frågor som ska tas upp i detta avsnitt så är det bara att ställa dessa - antingen här i kommentarsfältet eller till conradargo@gmail.com !
Men jag kan ju börja med att visa dagens frukostskål innehållandes fil, sporthavregryn, russin, nötter och lite sylt - som jag har längtat efter länge:
Och så känns det även bra att få ställa fram en ordentlig fruktskål på köksbordet igen. Mums säger jag till såväl äpplen som bananer och avocado.
Men nu, nu får det vara nog här. Dags att göra sig redo för den här stan igen.
Här kommer resterande bilder från gårdagens långa resa.
