Ett år senare
Sverige dag 389,
Visst är det väl helt otroligt hur snabbt tiden går? Jag gjorde detta uppenbara konstaterande redan för två veckor sedan och nu har alltså ytterligare 14 dagar hunnit passera. Då var det mestadels för att jag vid den tidpunkten hade hunnit med ett helt år på jobbet, men självklart slog det mig ännu hårdare hur det därmed även hade passerat lite drygt 1 år sedan jag återvände från det förlovade landet – Japan.
Därför tänkte jag att en ny blogguppdatering kunde vara på sin plats. Visst hade det sett desto snyggare ut om jag kunnat döpa det här inlägget till ”Sverige dag 365”, men så här kan det vara ibland när man har fullt upp med annat. För tro det eller ej, men tiden passerar minst lika snabbt här i Sverige som i soluppgångens land.
Glad i hågen och nyanländ, den 4:e oktober 2014
Så vad har egentligen hänt sedan jag kom hem och, uppenbarligen, började jobba? Har jag haft händerna så fulla av sällskapsspel, byggleksaker och pussel med mera (vilket är vad butiken säljer) att jag rent utav hunnit glömma mitt hjärtas stad Kyoto? Är jag månne ej längre hänförd av det japanska livet och hela min språkresa känns därmed som en otydlig dröm?
Självfallet inte :) Jag må inte längre inandas den japanska luften, men en del av hjärtat är fortfarande kvar där borta i Kohata och Kyoto. De första månaderna här i Sverige hade jag ständigt återkommande drömmar om hur jag fortfarande befann mig kvar i landet och höll konversationer på japanska, med såväl lärare som klasskamrater eller bara okända människor. Idag händer det betydligt mindre frekvent, men fortfarande reser jag ibland tillbaka i mina drömmar och får en chans att utöva språket.
Fortsatta hemmastudier sker ofta under en halv lördag på Wayne's
Vad som är desto mer återkommande och en fortsatt del av min nu så svenska vardag är språkstudierna. Jag har inte lagt någonting åt sidan utan lika ivrigt som envist fortsatt att traggla ord, kanji och grammatiska regler. Varje morgon är det samma visa: upp senast kl 06:20 för att äta frukost, dricka kaffe och öppna de kursböcker som jag använde mig av i skolan. Repetera, repetera, repetera. Ibland har jag endast läst just grammatik, andra gånger fokuserat desto mer på kanji. Ibland har jag suttit med samma läxuppgifter som jag gjorde där och då, andra gånger läst igenom mina gamla anteckningar från lektionerna. Under en kort period i början på detta år tog jag rent utav ett stort steg framåt genom att titta på den grammatik som en dag komma skall – bortom det jag redan har lärt mig. Men hur nyttigt och intressant detta än var så bestämde jag mig för bara två veckor sedan att nej, nu ska jag verkligen börja om från ruta 1 och göra allting ordentligt. Nu är det inte längre bara sporadiska repetitioner som duger utan här krävs samma typ av struktur samt ordning som lärarna hade under lektionerna.
Så numera tar jag mig tid att gå igenom kapitel efter kapitel i de två läroböckerna och gör alla medföljande uppgifter: såväl skriftliga som muntliga. Jag läser högt för mig själv. Jag lyssnar på de tillhörande ljudinspelningarna. Jag skriver ned svaren på samtliga uppgifter och rättar dessa efteråt. Jag studerar kanji och repeterar tecknens utförande om och om igen. Det är som att sitta vid skolbänken igen, men hemma i mitt kök. Och det är nyttigt, det är det verkligen. Skillnaden mellan att plugga metodiskt kontra att göra någonting sporadiskt och mer på känsla är faktiskt märkbar. Därför känns det också lika roligt nu som det gjorde då, men utan den där överhängande pressen från skolan eftersom jag endast går igenom 1½ kapitel per vecka istället för 3. Det blir färre kanji, mindre grammatik och bäst av allt är att jag faktiskt hinner ägna mycket tid åt att studera varje kapitels glosor också, vilket för mig var omöjligt med skolans tempo.
Men vadan all denna självdisciplin, egentligen? Vad har jag för framtidsplaner? Hur kan jag sitta på det här viset dag efter dag oavsett om det är en vardag eller helgdag, när jag ändå aldrig längre kan hamna i en situation där jag tvingas utöva språket? Jo för att jag har mina framtidsplaner klara för mig och det första delmålet uppfylldes så sent som förra veckan.
Nytt boende i Kyoto, vid Demachiyanagi
Jag har nämligen planerat semester i september och oktober av en enda anledning: Japan. Den 17:e september lyfter planet från Umeå och den 15:e oktober lyfter planet från Osaka (flygplatsen närmast Kyoto). Under denna 1 månad långa period kommer jag alltså att bo och leva i Kyoto, hos en tillsynes väldigt rar och trevlig dam som via Airbnb.com hyr ut loftet i sitt hus – som råkar ligga i området Demachiyanagi, dit jag anlände med tåget varje vardagsmorgon för att möta upp med Jeremie och cykla till skolan. Ett område som jag redan känner till väldigt väl, med andra ord :) Här får jag stanna under hela denna period för endast 3100kr, vilket jag finner vara väl värt pengarna och särskilt när man har ett sådant här fint tillhåll:
Det möblerade loftet med sina två rum, varav ett sovrum
Riko, som ägaren av huset heter, talar dessutom engelska så vi bör verkligen inte ha några kommunikationsproblem även om/när min japanska tryter. Jag ser i varje fall enormt mycket fram emot att den här gången få bo tillsammans med en inländsk som jag kan få konversera på landets modersmål med.
Så där har ni det alltså. Studierna har fortsatt under dessa 389 dagar, jag har en ny resa inplanerad och ännu längre in i framtiden är jag nu fast beslutsam att återvända för ytterligare en språkkurs – i Sapporo (Hokkaido, norra Japan) våren 2016. För att detta ska kunna realiseras behöver dock många pusselbitar falla på plats, men mina arbetsgivare har i varje fall inga som helst problem med att låta mig få genomföra dessa framtidsplaner och tillika drömmar. Så nu är det bara att blicka framåt och arbeta för att få kunna fortsätta studierna och se nya delar av landet – under nya årstider!
Om inte tidigare än så lär jag åtminstone uppdatera bloggen igen någon gång i september, när jag är på väg att lämna landet eller rent utav redan har hunnit sätta mina fötter på japansk mark igen.
Och då, då är jag också lite mer hemma :)