Tomas flyger flygplan
Dag 0 samt 1,
Det här gamla uttrycket "ska man göra någonting så ska man göra det ordentligt" känner jag - halvvägs genom min resa till Japan - hur jag verkligen lever efter ordentligt just nu. Det är inte nog med att jag aldrig tidigare har vistats i landet, jag har inte ens satt min fot utanför nordens gränser... Så att parkera bakdelen i en flygplansstol och veta att jag snart skulle lämna det trygga Sverige var förstås ganska speciellt när jag igår torsdag kl 15.37 svensk tid gjorde just detta, med Istanbul som första anhalt - vilket också var den plats då det här inlägget egentligen var menat att publiceras, men flygplatsens dåliga trådlösa nätverk ville helt enkelt annorlunda -_-'
Men bortsett från ett trasigt internet så var denna första halva av resan oerhört behaglig och angenäm. Ingen direkt turbulens, inga egentliga problem. Givetvis kände jag mig lite utlämnad och eländig på Arlanda när jag försökte leta mig igenom flygplatsen för att hitta Terminal 5 och där checka in inför den "riktiga" flygturen, mellan då just Stockholm och Istanbul. Arlanda är stort. Löjligt stort. Jag har ju alltid ända sedan barndomen haft känslan av hur vi har en stor och fin flygplats i Stockholm, även om den självklart inte går att mäta sig med DOA här i Istanbul, men det var först när jag började promenera omkring på Terminal 5 som jag insåg hur stor byggnaden verkligen är. Inte nog med att jag spenderade många, långa steg på att ta mig till incheckningen, utan det var efter säkerhetskontrollen (vilken gick galant) som storleken verkligen uppenbarade sig när en väldigt informativ skylt meddelade mig att min Gate (F59) minsann låg ungefär 8 minuter bort i promenadtakt... What the?! 8 minuters promenerande? Inomhus? Verkligen? Nu tog det faktiskt inte fullt så lång tid, förmodligen på grund av hur man räknat in passkontrollen i den tidsangivelsen, men det var heller inte direkt ett stenkast bort.
Hursomhelst, det var ju även lite skillnad på Qatars flygplan som skulle ta mig till Istanbul och det som jag flög med från Umeå till Stockholm. "Lite" skillnad, ja. Gamla Bettan som lyfte mig över Umeås marker såg ut att ha lämnat sina glansdagar efter sig för länge, länge sedan; liten, sliten, inte helt vacker inredning. Men likväl en riktig trotjänare - jag menar jag och de typ 50 andra passagerarna kom ju faktiskt fram helskinnade (förmodligen rymde planet ändå uppemot 100 pers men det kändes betydligt mindre än så).
Väl på plats @ Arlanda unnade jag mig en mindre måltid i form av en salami- och mozzarellasmörgås med tillhörande kaffe latte på det lilla fiket Illys. Det var även här som jag i måndags drack en av de godaste lattes med chokladsmak jag smakat, under min korta tur-och-retur resa för att hämta mitt visum (se det förra inlägget). Latten var mer åt "helt okej"-hållet den här gången, men det berodde förmodligen på att jag nu uttryckte mig lite fel när jag gjorde beställningen -_-
Vidare från Arlanda till DOA (typ Dublin Old Airport? Jag har ingen aning ><') reste jag med ett sådant där typiskt flygplan som man åker till just utlandet med: någon form av megajumbojet, ni vet, som har fler stolar än man orkar/kan räkna och passagerarna sitter 2-3-2 med dubbla mittengångar. Som sagt, det här är min första resa utomlands och därmed också första gången som jag sitter i ett sådant här plan, så jag såg ju förmodligen ut som en riktig turist när jag slog mig ner i stolen. Faktum är att jag tror att jag kan ha sett ut sån hela vägen från incheckningen, förbi säkerhets- samt passkontrollen och in genom dörrarna till luftfarkosten.
Och här slogs jag ju givetvis först och främst av allt det tekniska. Okej att maskinen är lika stor som Norrmejeriers fabrik i Umeå och att allting är så enormt fräsch och fint här inne. Men hör på det här då: pekskärmar inbyggda i sätet framför en, tillhörande fjärrkontroll med jättelik pekskärm, ett mycket imponerande utbud av såväl filmer som spel (wohoo!!) och fönster som har elektroniska "dimmers" i sig - så man drar alltså inte ner någon form av lucka eller dylikt för att helt enkelt stänga ute... ja, utomhusheten (nytt ord?), utan med ett par knapptryck kan man istället reglera fönstrets genomskinlighet och ton. Coolt! Men när man befinner sig på typ 12.000 meters höjd så vill man ju kunna se den läckra utsikten - framförallt så länge som det fortfarande är ljust ute, för 3 timmar efter att vi hade lyft så gick det från dag till superkväll och ytterligare en timme senare var det svart som natten ute - och uppenbarligen även förjäkla kallt, åtminstone om man ska tro den info som gick att få från skärmen i stolen. Den sa nämligen att det för närvarande var -57 grader ute... o_O Seriously?? Ja jävlar alltså...
Så vad gjorde jag då för att roa mig under de här 5½ timmarna som jag befann mig uppe i den iskalla luften? Först och främst nötte jag lite Animal Crossing: New Leaf på min 3DS: bara allmänt myste runt i den fiktiva världen och pratade med fabeldjur, inredde ett nytt rum i mitt hus, gjorde upp lite affärer och rensade brevlådan - som fortfarande höll paket från när jag fyllde år i helgen.
Från ett spel till ett annat blev jag förtjust över att se hur man kunde spela bland annat det gamla klassiska amerikanska sällskapsspelet A Game of Life på "fjärrkontrollen" till TV-skärmen. Därför tog jag mig igenom ett sådant parti och ungefär 20 minuter senare kunde jag konstatera att jag hade levt ett mycket gott liv, med såväl fru som en stuga på landet och 1,7 miljoner på banken när pensionen väl kom. Tänk om det riktiga livet kunde gå så väl? Vi får väl se vad jag lyckas hitta på under det här året i Japan ;P
Därefter blev jag inspirerad av de två medresenärerna framför mig som tittade på Monsters University. Som ett stort fan av Monsters Inc. har jag velat se den här filmen sedan den gick på bio, så nu kändes som ett ypperligt tillfälle att äntligen göra slag i saken. Och den var bra! Det var den :) Den första filmen har ändå någonting alldeles speciellt över sig som MU inte riktigt kunde leva upp till, men den var klart sevärd och en uppföljare (eller rättare sagt föregångare) som levererade utan att behöva skämmas för sig.
Och sedan gjorde jag det ni just har tagit er igenom: nämligen författade denna första halva till inlägg, vilket förvisso "bara" tog mig typ 40 min men så skulle det ju också pysslas med de bilder som jag hade tagit, samt att den här texten behövde korrekturläsas och putsas till. Den sista timmen efter allt detta bestämde jag mig för att ägna åt att sträcka på benen, sträcka på ryggen, utforska vad mer för typ av underhållning som Qatar hade att erbjuda mig i film- och spelväg, samt nöta lite extra på 3DS-batteriet.
Så snart som jag hade landat och mentalt slagits medvetslös av den bastutunga luften (32 graders värme är inte att leka med), uppsökte jag först och främst en toalett för uppfräschning och därefter närmaste café där jag kunde hälla i mig lite mer koffein, ta en smörgås och börja läsa Warhammer-trilogin Aenarion av William Kings på min iPad! Tack till Mange för denna möjlighet ^^ Hade ändå ungefär 2 timmar att slå ihjäl innan jag fick checka in på flyget som skulle ta mig till Osaka - där jag landat eftersom Kyoto inte har någon egen flygplats.
Det var dock tursamt att små varningsklockor började ringa i mitt huvud ungefär vid midnatt, när jag satt där på caféet och avnjöt min galet stora latte (mental anteckning: fråga hädanefter alltid hur pass stor en "stor" kaffe egentligen är innan beställning), att klockan förmodligen inte alls var vad min mobiltelefon påstod. Blev plötsligt nervös över vilken tidszon jag egentligen befann mig i och sökte därför upp min gate för att checka in snarast möjligast, så jag inte skulle råka missa flyget för det vore ju heldumt. Och jodå, mycket riktigt hann jag bara bli färdig med incheckningen så lotsades jag direkt vidare till den buss som skulle ta mig och mina medpassagerare till det redan parkerade samt mottagliga flygplanet. Jag som tyckte att Arlandas "8 minuters promenad till Gate X" antydde hur stor en flygplats kunde vara, men här fick man alltså rent utav skjuts ut till planet - en åktur som tog någonstans mellan 5-7 minuter... Jag är då glad över att bussarna var väl nedkylda av luftkonditioneringen, för annars hade man verkligen avlidit ombord i detta supervarma land.
När det så bar iväg upp i luften igen, var det första som jag med flera andra passagerare fick göra att fylla i två små papperslappar angående om jag 1) hade någonting att förtulla eller 2) för avsikt att föra in narkotika i landet eller utföra några brottsliga handlingar... Nej. Nej det har jag inte... Därefter väntade en trevlig måltid med såväl huvudrätt som efterätt (vilket jag för övrigt även fick mellan Sthlm och Istanbul), vartefter jag gjorde ett väldigt tappert försök till att sova lite; lugn musik i öronen, kudde på sidan och glasögonen i stolsfickan. Men efter att ha suttit så och blundat i 1½ timme kände jag att det fick vara nog - jag skrev hellre vidare på det här blogginlägget, som jag irriterande nog inte kunde publicera ombord eftersom man inte erbjöd någon som helst WiFi ombord... Det fick mig att önska hur jag hade passat på att betala några tior för att få surfa ombord på det första anslutande planet när jag ändå hade chansen. Nåväl, jag visste ju hur jag skulle få tillgång till internet ombord på minibussen mellan Kansai Airport och Kyoto, vilket alltså är där jag befinner mig just nu och äntligen får uppdatera bloggen från. Om typ 1½ timme är jag framme på det hostel där jag ska spendera första natten - eftersom kontoret till det fastighetsbolag som jag bor hos hinner stänga när jag väl är framme i Kyoto (ungefär kl 20-21 någon gång japansk tid, dvs sen förmiddag för er andra).
Och jag lyckades faktiskt somna till sist. Det blev inte mer än 2 + 1 timme, men jag kunde åtminstone återhämta mig tillräckligt mycket för att vara pigg när vi landade på KIA och jag skulle stå en halvtimme i kö för att få mitt kombinerade ID-kort och uppehållstillstånd.
Så där har ni det sammanfattat: resan till Japan och min första dag där, eller halvdag rättare sagt med tanke på vad klockan var när jag landade. Så nu får ni hålla er till godo med ett par avslutande bilder från den här resan, så kommer ett nytt inlägg upp imorgon när jag väl har skrivit hyreskontrakt och blivit skjutsad till "mitt" share house!
Bai bai (^_^)V
PS. Tack till Joel och Sofia som skjutsade mig till flygplatsen! Råsnällt av er :D <3