Korten på bordet
Dag 09,
Korten på bordet säger jag. Vad jag då har i åtanke är japanskan - grammatiken. Jag skrev ju igår att jag någon gång borde försöka förklara lite av det jobbiga med att minnas hur man böjer verb och vad det annars får för konsekvenser. För tro mig, en liten japansk krumelur kan verkligen göra stor skillnad på vad du säger och framförallt hur det sägs! Men det var väl ändå ganska underförstått redan, med tanke på att japanska är ett sådant krumelurspråk ;P
Idag blev det nämligen ytterligare en pluggdag då väderprognosen förutspått lite regn under halva dagen - den där halvan när man vill vara ute och hitta på saker. Vad jag kunde se från min plats inne på Starbucks så gick dock inte folk omkring med några paraplyer utomhus, så det måste ha varit ett väldigt lätt duggregn som föll om det nu ens kom någonting alls... Nåväl, jag behövde ändå ta igen lite förlorade studier så det var väl lika bra att jag fick ytterligare 3 timmars pluggande gjort idag.
Paus i min långa vistelse på Starbucks: grillad kyckling- och spenatbaguette med chai latte till
Vi börjar så enkelt vi kan. Från början, helt enkelt, med ett av de vanligaste av verb. Att äta.
食べる [ta-be-ru]
Detta är verbets basform, eller "lexikon" som formen också är känd som. Det är den här vägen som jag föredrar att gå när jag ska försöka inpränta ett nytt verb i huvudet. Härifrån kan man därefter göra allt möjligt roligt med verbet - om man bara känner till de grammatiska reglerna för det. Dåtid, nutid, passiv form, blanda in vilja samt påtvingande.
Beroende på hur verbet avslutas - om där är ett "ru" som i det här fallet, eller ett "u" i många andra - och vilken vokal som befinner sig före detta avslut, så berättar det t.ex ifall man ska byta ut hela det sista tecknet/stavelsen mot ett "masu" eller endast kapa vid den sista vokalen och sätta dit ett "imasu", för att därefter få den artiga formen som täcker upp såväl nutid som framtid i en mening. Det vill säga äter och ska äta, i detta fall (tabemasu).
Det här är ju faktiskt praktiskt - att man kan mena på två olika tempus med samma form! Precis som hur det är praktiskt att inte behöva skilja på genus när man talar om någon (inget hon/han behövs - teberu är fortfarande taberu i det här fallet, personen eller personerna äter), eller att man kan utesluta den/det. Väldigt mycket framgår bara av kontexten och det gör japanskan till ett smart språk.
...till en början, på den enkla introduktionsnivån. Sedan börjar de där andra böjningarna och formerna av verb att dyka upp. Ni vet, sånt som man bör känna till för att kunna konversera vettigt och framförallt förstå vad folk menar. Fortfarande är det ganska smart på det viset att stommen av ett verb alltid ser likadan ut: oavsett vad jag säger och vill mena så kommer just "att äta" alltid att se ut som食べ. Det blir inget tillägg före ordet, inget "har" eller "ska" eller "måste" eller andra ord som kräver ens kunskap (som sagt, inte ens han/hon). Det är vad som händer efter verbet som är lika intressant som också jobbigt att behöva komma ihåg och särskilja på.
Gårdagens bild i repris: ordet för att missta/göra ett misstagまちがえられた (machigaerareta) är understruket för att det har förändrats från sin basform まちがえる (machigaeru) till den passiva formen - som framhäver hur denna handling inte sker aktivt av subjektet. Avslutet た (ta) istället för る (ru) förlägger handlingen till dåtid.
Så här kan därför verbet "äta" böjas i japanska (ett par exempel bara):
食べれば - tabereba
食べられる - taberareru
食べさせる - tabesaseru
Kul att de två sista är så pass lika varandra, va? rareru och saseru. Tro mig, det är jävlart inte så tvärenkelt att särskilja såna "små" detaljer åt som en liten bokstav när man står och lyssnar på någon, eller själv aktivt arbetar med att få en mening på plats i sitt huvud :P Och då finns där dessutom en form som i detta fall skulle bli tabesaserareru... >_>
"-reba" innebär att någonting får en påföljd; äter jag så... någonting.
"-rareru" är potential/möjlighet; det här kan jag äta.
"-saseru" är bestämmande/föreskrivit; jag tvingades äta.
Så. Då fick ni en liten inblick i hur det kan se ut - vad jag sitter här och försöker memorera. Och det var ju dessutom bara toppen av isberget också, för exakt så här ser trots allt "formeln" inte ut för samtliga verb! Nej nej, nu gick jag bara igenom ett så kallat ru-verb, eftersom lexikonformen har ett る som avslut och vokalen innan denna stavelse är ett "e". Men för de så kallade u-verben gäller helt andra regler, plus att där också existerar två specifika verb som är så kallade "oregelbundna" och därför många gånger har sina helt egna regler vid böjningar...
Ja herregud alltså. Man kan ju fråga sig varför jag ens vill lära mig något så jobbigt? ;P
För att det är roligt <3 För att det är japanska <3
Nu ska jag sova! Eller 寝る (neru), som betyder "sova", vilket också är ett ru-verb och därför även det böjer sig precis som食べるhär ovanför.
...
Godnatt! ^^'